Det susar i träden idag
Rackarns vad det blåser i den västerbottniska fjällvärlden idag! Jag ska jobba i eftermiddag och det kan bli lite spännande att se hur det går på flygfronten.
I fredags hade vi kalasväder och jag började dagen med en två timmars skidtur med härliga naturupplevelser som jag nu tänkte ta med er på. På med skidorna så drar vi..
Till ljudet av plastskidans friktion mot skaren och lite fågelsång kämpar vi på genom skog och över myrar..
..för att till sist nå trädgränsen och några minuters välförtjänt vila..
Att bara stanna upp och lyssna på tystanden är en sällsam upplevelse, här behövs inga retreatresor.
Då fattar vi stavarna och sätter fart på skidorna igen..
Fatta stavarna var det, inte telefonen!!
Så var vi framme vid en av Sveriges vackrast belägna postlådor, Lillfjället 1. Här i, mina vänner, hittar ni en skrivbok där alla som passerar kan författa några rader om vad som helst och jag skulle säga att väder och vind förmodligen är det vanligaste ämnet. Det är det bofasta paret Gunder och Marie som ligger bakom iden och som ser till att byta ut de fullskrivna böckerna mot nya blanka. Marie har talat om att sammanfatta dessa många år av historier till någon form av "Joesjödokumentation" vilket jag verkligen ser fram emot.
Nu är det dags att börja nedfärden och det kan ju vara lite spännande med tanke på att solen legat på..
..och skaren kanske inte är helt tillförlitlig.
Vi får diagonala och i vissa partier blir det att ta till den numera sällan använda tekniken - nerförsklättring.
Ops! Vad var det där?
Efter en tvärnit, ett lappkast och tillbakaklättring kan vi konstatera att en ripa varit i närkamp med något fyrfotadjur men då inget blodspill kan ses så blir slutledningen att hen lyckats flyga vidare en fjäder fattigare. Skönt!
Mitt bland alla fjällbjörkar står en ensam gran och det måste ju förstås fotas. Döm om min förvåning när jag plockar fram mobilen och ser att jag har full täckning i detta täckningslösa land.. hm..
..men det är ju klart, där står ju masten helt öppet och hinderfri. Så passa på att telefonera här om ni har något viktigt ni behöver förmedla omvärlden.
Vi fortsätter färden genom skogen för att ta oss ner på Skälvattnet och ser ni, där framme ligger bäcken som rinner mot Stormyrliden..
Vi åker lite närmare men pass upp så ni inte drattar i för här har vi återigen väldigt dålig täckning.
Vänder vi blicken åt väster har vi Skälvattnets is som ett salsgolv framför oss så det är bara att skida på men..
..håll till vänster bara så ni inte blir blöt om tassarna.
Plötsligt bryts tystnaden..
..när fjällräddningen dyker upp vid vår sida och frågar om närmaste vägen till Boxfjäll vilket inte alls var svårt att hjälpa dom med då det bara är till att följa leden.
Halvvägs över sjön kan vi se "Margit i Skälvattnets hus" som numera bara används till fritidsboende men för inte alls många år sedan bodde hon där helt själv och drev sitt lilla fjälljordbruk och på vintrarna satte hon skräck i de turister som dristat sig till att meta på "hennes" is. Många skrönor har berättats om damen i fråga med det är en helt annan historia.
Sista biten ner till stugan tar vi genom ospårad skog och då vi befinner oss i en norrsluttning håller skaren hur bra som helst. Vid en sista paus låter vi öron och ögon förlora sig i nuet och kan bara konstatera att trots det meterdjupa snötäcket börjar naturen så smått att förbereda sig för den kommande sommaren. Fåglar sjunger för att locka till sig en partner och på de krokiga fjällbjörkarnas grenar kan vi se en antydan till svällande knoppar.
För er som aldrig varit så här långt norrut kan jag berätta att våren är en årstid som nästan inte existerar här för vi går från full vinter till sommar på bara ett par veckor, man är lika förundrad varje år.
Sista neförsbacken, fartvinden viner och så är vi hemma vid stugan igen.
Resten av dagen spenderades i vår numera, för bloggvärlden, välkända grillgrop med den sprakande elden som sällskap.
Nu ska ni inte tro att jag bara satt där och slöade, nej, nej...
..jag roade mig med att virka mormorsrutor, en i mina ögon perfekt sysselsättning i solskenet.
Kan väl dock vara så att dessa rutor har en svag och omissigenkännlig doft av skogsrök men det får man tåla.
Nu är det hög tid för undertecknad att begiva sig till Hemavan och en arbetsdag på flyget.
Höres
Anita
skriven
Åh, vad fantastiskt vackert! Vad härligt att få bo i sådana vackra omgivningar.