Jag och kungen på Grand

Kan nästan inte förstå det själv men nu har jag gjort mitt första offentliga framträdande i
"Handkraft & Återbruk´s" namn och det skedde på Grand Hotel i Stockholm där även Carl XVI Gustaf deltog.
 
Det handlade om Storumans kommuns dag under de traditionella Västerbottensdagarna där jag blev inbjuden att berätta om min resa, hur det kommer sig att jag som 58-åring är i färd med att starta eget och vad mitt företagande ska handla om.
 
Att stå framför ett drygt sjuttiotal personer som är vana att "framträda" kändes rätt rätt pirrigt då det ligger en aning utanför min bekvämlighetszon. Nu gick det över förväntan och jag fick så mycket feedback och en massa nya inputs så jag kan inte vara annat än nöjd.
 
Jag har lånat en blid från kungahusets hemsida...
 
..och jag sitter på tredje raden längst ut och lyssnar till en intressant presentation om ett projektet där man försöker få fram metoder för ett mer hållbart fiske i Tärnasjön och Tärnaån med förhoppning att dessa metoder även ska fungera på andra ställen.
 
När eftermiddagskaffet var intaget var det det dags för Storumansonen Anton Bjuhr, en av två delägare i den prisbelönta Stockholmsresturangen "Gastrologik", att berättade om sin resa från diskare till stjärnkrögare. Efter det var det så dags för lilla mig och jag kan erkänna att det var riktigt pirrigt men att det blev lättare vartefter jag talade. Jag tänker att det är en bra erferenhet att ha med sig i framtiden.
 
Moderator för dagen var vår "egen" Ida Björnstad och hennes proffsiga och naturliga framtoning gjorde det lättare för oss alla, i alla fall för mig. Tusen tack Ida för att du är den du är!!
 
Avslutar med en bild från damrummet där jag, under kvällsaktiviteterna, smög till mig några minuter i lugn och ro.
 
Nu ska jag försöka att smälta alla intryck inför kommande tider.
 
Ha det så himla bäst!
Anita
 
 
 

Ljus i vårt hus med lite nördvarning

Det vore intressant att veta hur många värmeljus som bränns i vårt hem, eller kanske inte...
 
I Sverige bränns det varje år tonvis med ljus och värmeljus, ca 18 000 ton! Kan ni fatta? Slentrianmässigt kallar vi alla ljus för stearinljus men det är oftast en felaktig benämning, för det är skillnad på ljus och ljus.

Vissa är tillverkade av stearin, men väldigt många är helt eller delvis tillverkade av paraffin och det har tyvärr negativa effekter på miljön. 

Paraffinet är en fossil oljeprodukt och när det förbränns bildas koldioxid som bidrar till växthuseffekten. Med den mängd paraffinljus som bränns upp årligen blir det lika mycket koldioxidutsläpp som från cirka 15000 bilar. 

Stearin däremot, är en förnybar råvara av vegetabiliskt eller animaliskt ursprung som är avsevärt snällare mot vår miljö eftersom de avger minimalt med skadliga partiklar. 

Många stearinljus innehåller dock palmolja vilken kan komma från odlingar som bland annat påverkar våra regnskogar negativt men det finns även tillverkare som uteslutande använder stearin av endast animaliskt ursprung. 

Jag ska erkänna att jag inte haft hundra koll på detta men framgent så ska jag verkligen vara mer nogrann när jag köper ljus. När det kommer till ljusbränning så blir det ju en hel massa rester, mest av vanliga ljus men även av värmeljus. Jag blir så himla sur när värmeljusen slocknar trots att det finns ljusmassa kvar..

Jag brukar alltid spara "vanliga" ljusstumpar men i höstas bestämde jag mig för att även ta tillvara värmeljusrester...
 
..och vips hade jag fyllt en mindre plastpåse . Idag var det så dags för nyljustillverkning vilket inleddes med att tömma alla ljuskoppar där ljusmassan, lilla plåtbiten och koppen separerades.
 
Nästa steg var att förbereda för de nya ljusen...
 
..och min första tanke var att bara ställa ner vekarna, som jag beställt från Slöjd Detaljer, i koppen och slå på den varma massan men jag kände att det finns förmodligen en mening med att dom är fastlimmade i de man köper. Jag valde att fästa dom med en pytteliten klick smältlim men det går säkert lika bra med andra typer av lim.
 
Då var det dags för ljusresterna att bli flytande vilket görs i vattenbad. Det tar inte speciellt lång tid och man får fylla på vartefter det smälter. När massan smälter frigörs vekar från ljusstumparna men dom ställer inte till några problem vid upphällningen för dom lägger sig på botten av behållare.
 
Som ni ser använder jag mig av konservburkar vilket funkar hur bra som helst, tänk bara på att inte fylla den så mycket för då det blir svårare att pricka koppen...
 
..precis som när man fyller knäckformar.
 
Då var det bara att vänta på att massan skulle stelna vilket gick lika fort som det gör när man släcker ett brinnande ljus.
 
Nu återstår bara att se hur dessa värmeljus brinner med sin blandning av en hel hoper märken av stearin och parafin. Funkar det så tänker jag att man gör en insats då vi slipper transporter av aluminiumkoppar som ska smältas ner och bli nya ljus för de jobbet gör vi var och en hemma och råkar då något parafinljus slinka med så känns det ändå som en vinst, i allafall i min hjärna.
 
När jag var klar skulle jag kasta bort vekresterna som låg i burken men varför slänga långa fina vekar för att köpa nya istället? Hur får man till en tyngd i botten så den inte flyter upp? Jag lyfte frågan med maken, "går det att använda de gamal plåtbitarna som du har sorterat ut" var hans respons. Och vet ni, det funkar hur bra som helst så nästa sats med hemgjorda värmeljus kommer även att ha återbrukade vekar.
 
Kan man annat än gilla återbruk?
 
Ha det gott
Anita
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

Tjugohundrasjutton

Nu är vi där igen, ett nytt oanvänt år ligger framför oss bara att tas i bruk. Vet inte hur det är med er men jag brukar alltid vara lite spänd och eftertänksam när det är dags att lämna det gamla och stiga in i det nya och samma sak var det denna gång. 2016 har bjudit på både glädje och sorg, precis så som livet är, och utan att ha en spådams förmågor så gissar jag att det kommer även 2017 att gör. Det som skiljer detta året från tidigare år är ju det faktum att jag ska försöka ta mina kreativa förmågor in i ett företagande och nu känns det som nerräkningen har börjat, bara tjugoåtta dagar kvar innan jag går ner på halvtid. Just nu känns jag lite sliten efter mycket jobb och förkylningen men ikväll så övertalade jag mig själv att det var dags för lite återbrukande handkraft...
 
..för det är ju självklart att mitt telefonskydd ska vara gjord av gamla jeans.
 
Ha en bra kväll så hörs vi
Anita