Varför nöja sig med ett projekt

när man kan sjösätta flera samtidigt?

Ja ni förstår kanske att jag inte har rott mitt lamskärmsprojekt i hamn ännu men det har ju inte hindrat mig ifrån att starta ett nytt.

Denna gång handlar mitt exprimenterande om att försköna arbetsmiljön för kvarterets brevbärare för ni måste hålla med om att våra vanliga postlådor lämnar mycket kvar att önska...



... inget upphetsande alls, inte ens när dom står i långa rader.



Här finns absolut utvecklingspotencial!

Det är bara att bestämma sig för vilket uttryck som passar adressaten bäst, varför inte...



...jeans - väl använda Jack & Jones.



Precis som lampan och stolen så är tyget limmat på underlaget för att sedan lackas.

Tror inte ni som jag att vi får väldigt glada brevbärare med sådana lådor?

Ideen att klä just postlådor är inte min egen, nej den har presenterats för mig av en uppmärksamm vän som såg en bild i tidningen - tack för tipset V!

Nu ska jag försöka slutföra lampskärmen eller så blir det nåt annat :))

Höres
Anita

Redan söndags eftermiddag

Ja, tänk vad tiden går fort när man har roligt och roligt har vi haft i helgen då prins T och hans mamma har varit hos oss. En sådan tid prioriterar man ju det trevliga sällskapet, förståss!!

Jag har ändå mellan varven hunnit med lite skapande och fortsatt arbetet med lampskärmen. Som jag skrev om i mitt förra inlägg så är det ju inte helt självklart hur detta projekt ska sluta. Det kommer iaf att bli en dubblering, vad detta innebär får ni fundera på. Den sista bilden jag bjöd på ver denna..



.. och där ser ni en mindre skärm i gammelrosa, den skärmen har jag jobbat med i fler timmar än jag kunde förutspå.

Den första tanken jag hade var att skära bort allt tyg men låta band och fransar vara kvar. Jobbet som sådan gick geschvint men resultatet av det arbetet gav inte det uttryck jag sökte.

Åter igen fick jag tänka om.... ta bort hela skiten sa min skaparskalle då så operation slakt inleddes...





vilket faktiskt tog ortooooligt lång då det måste har varit en mycket noggrann och flitig person som i grunden skapat den gammelrosa 70-tals drömmen.

Hursom, efter x antal timmar så var skärmen så naken som den någonsin kan bli och med det klar för nästa steg i operation återbruk.

I mina gömmor hade jag turen att hitta en virkad, väldigt vit duk med sex uddar, precis vad som krävs för att passa på mitt skärmskelett.

Dock kändes det som att kritvitt inte var det jag sökte så det blev till att brygga en kanna te för att i denna läckra dryck dränka min loppisduk. Resultatet av tedoppet blev en champagnefärg som jag tycker är väldigt tilltalande och känns mycket mer rätt ifrågan.

Nästa steg i processen var att bestryka nämnda duk med en blandning av..




trälim och vatten och därefter drapera hela härligheten över skärmen...







Nu är det bara att invänta och hoppas att duken torkar i den form som jag tänkt mig, försts då kan jag ta itu med monteringen. Förhoppningsvis kan jag inom kort visa er en bild av det jag redan ser i mitt huvud, men man kan aldrig vara säker - så spännande :)

Ha en trevlig kväll.

Höres
Anita

En massa ideer

virvlar runt i skallen för tillfället. Föremålet för dessa tankar är den stora lampskärmen jag hittade på loppis i våras och som jag då såg för mig skulle bli lika fin som den som mia-kinoko har återbrukat så proffsigt.

Det visade sig dock vara rätt svårt att få det snyggt så det var bara att vända tankeverksamheten och hitta nåt som passar mina färdigheter bättre.

Och det är där jag är nu - ska jag klä skärmen med tyg eller behålla "skelettet" synligt? vilken färg, rosa, vit, beige? frans eller pompomband? broderier, virkat? blingbling i forma av tex knappar?

Ja ni förstår, det är inte lätt att besvara alla frågor som dyker upp, men det är faktiskt så det är ibland i början av en skapandeprocess medan det andra gånger bara är så självklart vad som ska göras.

Det är i allafall på gång att bli nåt av skärmen jag hade dinglande på styret när jag cycklade hem från loppis den där dagen i våras.



Vad slutresultatet blir återkommer jag till.

Höres
Anita